Offerlammen

 

Det fanns bara smärta, ingen avgränsning, ingen kropp, ingen tid, inget rum, bara smärta.

Metalliskt klingande röster trängde sig fram genom tystnaden och studsade mot hennes trumhinnor.

Hon drogs in i en virvel av starkt ljus och smärtan sköt fram som en flodvåg.

Allting exploderade.

Det befriande mörkret omfamnade henne och drog henne tillbaka till det tysta rum där livet och döden möts.

Länge, hade hon stannat där i den tomma rofyllda tystnaden. Vägen tillbaka hade varit slingrande och mödosam att gå. Många gånger önskade hon att hon fick ge upp, vända tillbaka och gå döden till mötes. Men döden är ingen sådan vän som kommer när någon behöver honom. Nej, han går sina egna vägar och väljer utifrån sina egna outgrundliga skäl.

Han stannar till där det passar honom och fattar handen på hög som låg. Sedan drar det märkliga sällskapet fram över jordens alla hörn och bjuder upp den ena efter den andra till en oändlig slängdans. I döden är vi alla lika, vare sig vi dansar vår Danse Macabre eller bara ligger nere i den kalla jorden och väntar på domedagen.

Hon hade stannat kvar, hon valde livet istället när hon fick en andra chans. Det var inget självklart val. Det var mest den förtvivlan hon sett i familjens ögon som fick henna att kämpa vidare på vingliga ben.

Hon växte sig stark tillsammans med sin smärta. Den skulle komma att vandra vid hennes sida som en oönskad men oumbärlig vän. Det som hade hänt henne kunde ingen annan hjälpa henne att bära. Tvekande, lite trevande satte hon en dag fram foten och gick ut i livet igen. Hon var på väg. Hon tog sig långsamt tillbaka och lämnade helvetesgapet allt längre bakom sig. Ändå visste hon att hon när som helst, på bråkdelen av en sekund, kunde tappa fotfästet och försvinna ner i den ibland så välkomnande avgrunden.

Ingen annan visste, bara han. Hemligheten hade till slut blivit till en ond dröm. Ibland tvivlade hon på att det hade hänt.

Troligen finns han fortfarande kvar därute. Varför skulle just han vara den som fick lämna jämmerdalen i förtid. Nej, sådana som han smyger runt bland skuggorna och där någonstans bland alla prydliga masker göms hans bestialiska ansikte. Dolt för världen att skåda. Hon var säker på att hon skulle känna igen honom oavsett vilken mask han gömde sig bakom om hon bara kom tillräckligt nära så att hon kunde känna hans andedräkt, hans doft. Länge hoppades hon att han aldrig mer skulle korsa hennes väg. Men allt efter som tiden gick stod hon stadigare och stadigare på sin kant och hon började bli redo att möta honom igen.

Hon kunde inte låta bli att leka med tanken på att det var han som, efter mer än 20 år av fullständig frånvaro, åter hade trätt fram på scenen. Det var förstås befängt. Varför skulle han plötsligt, efter så lång tid, glida fram ur skuggorna och blotta sitt rätta ansikte igen.

Han kanske sedan länge var död och hopkrympt till en liten hög med aska, förintad och bortglömd. Eller kanske hade han nära och kära som med sorg i hjärtat lämnat honom tillbaka till jorden.

Hon hade gått igenom mer en tusen fall under åren. Kvinnor som misshandlats av sina män och flickor som blivit brutalt våldtagna men hittills hade det inte varit han, det visste hon.

Men den här gången var hon inte lika säker.